Golf är precis som livet, det mesta går i vågor. Ibland är det jobbigt, ibland är det helt fantastiskt, ibland är vi fast där nere i djupet, ibland svävar vi på små rosa moln. Varför kan det inte vara på topp alltid?
Ibland tar vi med oss saker, vi fyller ryggsäcken med ett tungt bagage, tankarna svävar och de är någon annanstans. Irritationer, värk, huvudbry, bråk, skador, ömmande tummar mm fylls på i ryggsäcken. Psykologi är en konstform som väldigt få behärskar och det borde ingå i psykologutbildningen att gå en eller annan golfrunda.
En golfare vet att under 18 hål finns det massor med tid att förvränga huvudet eller känslor, det finns tid för tandagnisslan och huvudbry, för svordomar och aggressioner. Om livet är komplicerat så blir oftast golfspelet ännu mer komplext. Visst det är svårt att alltid vara på topp, men oftast hjälper en klapp, en kommentar eller lite pepp från spelaren som går där till höger eller vänster. Även den andre okomplicerade gubben kanske går där med en tung ryggsäck, men var så säkra på att han ändå försöker alstra energi och förmedla den till just dig.
Det råder inget tvivel på att de flesta som går i typ samma skor, genom åren lärt känna varandra, är där för varandra. När det okomplicerade blir komplicerat eller vice versa så vet vi att när vi sitter där efter 18 hål i goda vänners lag. Då spelar det ingen roll hur det gått, golfspelet kan ha rasat, svingen vara förlorad, kostnaden för bortslagna bollar enorm, men värmen från de okomplicerade finns där, den går att ta på. Dessa marsvarelser anda och gemenskap har inga krav, det är sonika enkelt att vara där, det är en behaglig stund i tillvaron.
Om man tar för givet att det skall gå åt helvete, då gör det så! Murphy finns därute vare sig vi vill eller inte. Men trots motgångar och elände så vet vi att det kommer en dag då det är solsken . När det är tungt och vi påverkas av saker runt omkring, av vänner, nära och kära, om filurer och banditer, av problem och pengar, av djupa svackor och svårbestigna toppar är det viktigt att ha med sig att man inte är ensam. Marsgubbarna finns där och även om vi i livet står på egna ben, och det är dessa vi brottas med för att hålla upprätta, så är det på något sätt vetskapen om det okomplicerade som visar oss vägen. De där okomplicerade golfarna i Birdieboys som bara är där år efter år, som har förstått att livets resa förgylls av det okomplicerade.
Nu är det snart dags för ny runda och huvudet tänker, kroppen värker, men likt förbannat ser vi fram mot ytterligare en runda där vi trotsar jante och skiter fullständigt i om det går bra eller dåligt. Visst viljan att det skall gå bra finns där, men vi vet att det alltid kommer en ny chans inom kort. Men vi vet att det är en stund i den lilla bubblan där identiteten inte är bekymmersam utan fullkomligt enkel.
Nu kör vi så det ryker 🙂
