De är aldrig otrevliga, snarare nästan för snälla. De spatserar och gör resultat, de vinner och behåller lugnet. De bjuder på ditt och datt och sig själva. De filosoferar och njuter av varandras sällskap, de njuter av att vara en del av Birdieboys.

På ljugarbänken de satt och spanade in lirarna i bollen innan. De mindes tillbaka på de 21 år som nu gått sedan starten, då var vi ju bara typ 40+. Göran nämnde Skottland som en riktig höjdare, där Thomas närvaro kom genom några öl från servitrisen. Thomas han njöt av tanken på La manga och Quintha de La Marina. – Vi har haft många bedårande utsikter genom åren. Minns du när jag vann fast inte vann uppe i bergen i Spanien? Eller varför inte Pena Longha i Portugal, vilka vyer. – Ja, fast denna är inte dålig den heller.

Det känns ju nästan som utomlands! Sverige är ju ganska fantastisk och vilket landskap. Killarna som var med från starten av Birdieboys för 21 år sedan fortsätter att skörda framgångar. Thomas hade kanske sin bästa start någonsin på säsongen innan axeln har satt lite käppar i hjulet. Göran är med och slåss om medaljerna i år och visade prov på att man aldrig skall ge upp på golfbanan. trots en miserabel start där han var mil efter, reste han sig och tog igen hela försprånget från hål 6 och framåt. På hål fem stod det -5 på ledaren och ca +11 på siste man.

Elitgymnasterna spatserade vidare som om det inte vore något speciellt med en tuff vandring. Ungdomarna flämtade, stannade upp medan dessa gentlemen med lätta steg ibland till och med springandes för att hjälpa andra, vandrade vidare. Trots ont i axeln slängde Thomas upp bagen på ryggen och bar den runt. Vi har nu spelat 44 banor i ligasammanhang! – jag tror att jag nästan varit med på alla påstår Göran och Thomas skrattar gott. De ler och konstaterar att den där ölen när vi kommer in kommer att vara förbaskat god.