Visst, vi är ett gäng glada amatörer och kanske är mer kända för luftsvingar, som den Strandahl stod för i Portugal. Eller varför inte de tusentals duffarna, eller en Claes som slår åt fel håll från Tee. Men likt en trisslott, plötsligt händer det och vi glimrar till med ett starkt intensivt ljus, likt en gloria över vår uppenbarelse. Dessa guldkorn minns vi och behöver ibland påminnas om. Vid varje runda inträffar något annorlunda, något udda, något bra. Vad kommer du ihåg?

Under avslutningen i Hässleholm fick vi som gick i ledarbollen uppleva en Börje, som inte hade något att förlora. Han klev ned i bäcken, tog chansen, klippte till bollen, som hade letat sig ned en bra bit under vattenytan. Vattnet stänkte åt alla möjliga håll och helt plötsligt, med en elegant båge, seglade en vit liten prick sig fram genom luften. Ja, det var en golfboll, alldeles glansig och nytvättad som for fram mot hålet… kanske inte hela vägen, men ändå.

Visst finns det tillfällen då vi är mer än nöjda, så härliga att minnas tillbaka till nu när golfsäsongen börjar tyna bort och mörkret gör sitt antågande. När vi går i ide och kurar ihop oss i soffan i väntan på att våren skall komma med singrönska, värme och sol… och golfspel!

Året var 2003, då Thomas Larsson klädde av sig på Bäckavattnet, klev ned i vassen och tryckte till bollen fram mot green. Hade han handduk med sig för att torka av leran?

I en till synes uttorkad damm, klev han ned med pondus likt Churchill, dundrade till bollen och skorpan brast i ansträngningen. Men vad är väl lite lera en torr och solig dag. Kanske svalkande?

Sen har vi det där vi ibland saknar, en vänsterklubba i bagen. Fast i vissa lägen räcker det inte. Då kan man göra som Strandahl och felvänd klubba får en ny betydelse. Likt en biljardlö tryckte han till bollen som fick fart mellan trästammarna. den droppade ned framåt green och rullade så sakta och vackert in på densamma. Ibland är livet härligt!