Visst är solsken och vackert väder den stora tillfredställelsen innan en golfrunda. Ibland kommer det dock en och annan droppe, ibland en rejäl skur och om prognosen är mörk så går humöret lite ner. Dock har vi så många gånger utsatts för detta och i de flesta fall, svettiga och blöta, så njuter vi tillsammans av en go välförtjänt öl. Vi påverkas av saker runt omkring oss, det påverkar hur vi agerar och spelar på banan. Vi går där i tankar om barn, arbete, livspartner eller ryggvärk, golfspel som nått hjärnans epicentrum och likt ett freudiansk schizofreniskt tänk så fungerar inte allt samtidigt därute i den gröna hagen.

Vi vill så gärna, vi tränar, vi kommer i tid och slår, ändå så stjälper de där tankarna rytmen, rutinen och möjligheten att lyckas. Det kan vara såväl positiva och framtida händelser som skapar oro inom oss. Det kan vara det brutala uppvaknandet som får negativa känslor att svalla. På något sätt landar vi ändå på fötterna, sitter där efter en runda och skrattar, summerar och sörplar på den där goa. Avslutningar är väl de rundor som varit ganska blöta, men trots osedvanlig nederbörd och blåst har vi ändå mått bra.

Minns en gång efter lite personligt haveri, ja att spela golf under en skilsmässa är väl inte det lättaste, hade en runda på 6p och tror nog aldrig att det kommer att hända igen. Men golfen fyllde sin funktion och att bara vara där bland grabbarna, andas frisk luft och spatsera runt dryga milen var nog bra för kropp och själ. Tankarna dock, de påverkade ju spelet. Det där med att se fram mot en runda, en helg med lite hets, skämt och bekvämligheter likt ett gammaldags omklädningsrum i fotbollen, det stärker, det värmer. Så visst vet man att trots oroliga väderutsikter, en nedåtgående trend golfmässigt, så vet man att man ser fram emot en golfhelg. Det går upp ett ljus, det kittlar lite och man fattar vad det betyder, golfen är ett stort värde i livet och i vardagen. Men gemenskapen, att ha förmånen att spela tillsammans är ett ännu större värde, ett stort privilegium som vi haft i snart 20 år.

Sällan tvättar man väl så glatt, letar sockar och bollar och förbereder sig. Man går där och småmyser och funderar lite på vad som skall packas med. Mitt i allt annat så kommer ett härligt avbrott i vardagen, i livet och det får liksom tiden att stanna och man vet att man kommer att vara här och nu, vara där och nu och bara koppla av och njuta av regn, ljug och sällskap. Trots allt så vill alla lyckas och den som gör det är väl värd det. Resan dit, som golfare är krokig. Vi upplever dagar då det funkar fantastisk, dagar då det havererar fullständigt. Kan det vara så att vi spelar för lite, tränar för lite, värmer upp för dåligt? Eller är det så att vi bara trivs där vi är?

Efter en säsong där det varit mest ligaspel konstaterar man lätt att mängden inte är tillräcklig för att hålla upp en go känsla i spelet. En medioker runda kom till mellan ligaomgången på Tylösand och avslutningen. Varför är det så att när drivern går som klockan så vibrerar och darrar järnen. När järnen fungerar så havererar puttarna, när det långa spelet funkar så är det skit med inspelen. Tänkte hitta lite go känsla, få bort tankar om liv och nuet, även om det är positivt, kan det vara stressande. Så man har tagit veckan till att försöka hitta känslan, bara att slå lite, få lite luft, hitta det där goa då bollträffen är där.

Så i måndags begav man sig ut till Holm, harvade lite i åkern och bunkern och konstaterade att man måste haft ett feltänk, en vilseledande säkerhetskänsla och man prövade lite nytt, eller det gamla kom tillbaka och efter en stunds harvande satt det där riktigt bra. Så i tisdags begav men sig ut till ett soldränkt Tylösand och fortsatte resan, men oj det som var igår är inte idag. Det tog en bra stund med pitchar och chippar innan det kom tillbaka, sen begav man sig till rangen och slog lite. Det där nygamla knixet från pitcharna var med och nio av tio bollar lotsades rakt över fairway i 90 gradig vinkel. man ville bara kasta klubborna, d.v.s järnklubborna. Avslutade med storsläggan och den satt som en smäck, varför kan det inte funka samtidigt?

Med oroväckande tankar i bagaget tänkte man. Det var då fan, på det igen och ut till Haverdals övningsområde idag. Chippar och pitchar idag igen och längdanpassning på dessa. Gick nog ganska bra och nöjd packade man in klubbor och skor i bilen och svängde hemåt. Tre dagar med lite lätt egenträning och man kunde lätt konstatera att man inte är ensam om att vässa formen, hitta det som hittas skall med mera. Ute på banorna såg man de som var ute och tog sig en runda, köpte nya grejor eller tog lektioner. Med andra ord man är inte ensam, det finns alltid en birdieboysare någonstans. Ett stort värde i livet, tack för gemenskapen och för varje runda, varje tillfälle som man ser fram emot.

Imorgon bär det av neråt Bjärehalvön, ett stopp på fredagskvällen och ett 30-års party. Japp det blir säkert en tung lördagsmorgon och det brukar ju vara ett gott omen. Fast skall man granska det så var det på den tiden man vann på 78, omöjligt att genomföra med resultat som 63, 65, 66, 66, 67… ja raden kan göras lång. Så nu laddar vi för årets höjdpunkt, syns på lördag lagom till en bira 🙂